.

Alldeles nyss gick jag mitt livs jobbigaste promenad. Jag hade varit hos lina med edsan. Vi sa farväl vid hennes port och jag fortsatte ensam. Till en början gick de ganska bra förutom att de kom en bil som ja trodde skulle kidnappa mig och skicka iväg mig till ett land långt borta. Men bilen visade sig vara fredlig, och körde bara lite långsamt sådär. Men när jag gått en bit förvandlas plötsligt trottoaren till en isbana. Jag halkar omkring där med mina converse och kommer ingenstans samtidigt som jag är fruktansvärt kissnödig. Dessutom börjar det blåsa i motvind. Det blir som ett såntdär matteproblem som man fick i åttan "hur lång tid tar de för snigeln som kryper upp för en rutchbana att komma upp till toppen om den för varje decimeter den tar sig upp åker tillbaka fyra centimeter?". Lägg på kissnödig på det så går de ännu långsammare. Fruktansvärt!